dafjkajfklajas
Linda, skåda våra vackra barn! nu vet du vad som väntar dig
nya tider
http://1001tankar.blogspot.com
Man får va glad att man inte är död.
Det luktar inte som det ännu, men man känner av det vid gryning och skymning. Hösten är faktiskt på väg.
Och jag som tjatar dag ut och dag in om den sista värmeböljan som tycks ha tappat bort sig längs med golfströmmen.
Tur att man är varmblodig. Nej just ja, det är jag inte.
Jag är målös och förtegen, jag lever men har tappat perspektivet. Inget händer längre, mina ekonomi är rent åt helvete. Jag vill bara ha något att göra om dagarna.
Just ja. Jag kan inte skriva längre. Det är varken förjävligt eller bra, inte ens mittemellan. Hur läget är har fått en hel ny mening. Läget är ganska meningslöst. jag varken gör eller känner något. varken hat eller kärlek.
Det enda som finns att se fram emot är fredagen och pavan. Men om du inte har några pengar har du inte ens möjligheten till det.
Det var inte tänkt att det skulle bli såhär?
bah
jag vet inte om det är baksmällan efter mina små high-on-life veckor eller om det är bara en sån dag.
men det går segt.
imorgon fyller mamma 50, hon blir gammal.
jag blir gammal.
vi ska åka någonstans som jag inte vet namnet på, whiskeyprovning och middag.
men det blev ingen whiskeyprovning tror jag
fast jag kan ju låtsas så låter det i alla fall lite mer spexigt!
det går segt.. väldigt segt. som man va mitt inne i någonting fast man egentligen bara vill skita i allt och spola fram till slutet så kan man säga att man sett filmen om någon smart idiot ska försöka mäta sig.
jävla alkohol
på bussen påväg hem från jobbet så hade jag i alla fall inspirationen för att skriva något mindre kasst just i denna blogg och satan vad jag har längtat efter att få skriva om lite vettiga saker. jag uppfattas inte så ofta som en så vettig människa jämt så min blogg blir mitt lilla försvarstal till och från när det väl behövs.
för bara en kort update så är det studenttider just nu och jag var på två stycken den här veckan. en i måndags och en i tisdags.
en kalasfylla och en ännu värre pangfylla.
detta har då fått mig att känna mig ganska plastig människa utan en minsta tanke på konsekvenser eller inflytande på andra. detta är fel. det är just i dessa tider jag tänker mer än någonsin på mitt inflytande på andra vilket har lett till att mina vägar i huvudet har trasslat ihop sig till en värre sladdklump än den bakom datorn.. (denna klump leder för övrigt ända ner till under sängen numera).
det var bara dålig timing att just då jag känner för att vara extra öppen för folk och verkligen är den jag är annars mot mina vänner så slår dessa studentskivor in. nu spekulerar jag bara men jag själv tycker att det har gett en slags oseriös stämpel över mig. ett slags plåster av "jaha, var du seriös? haha" vilket inte stämmer.
jag kollade igenom min bilddagbok och fann det ganska tragiska och lite charmiga i att den endast består av festbilder.
en vän från kalmar blev chockad häromdagen då jag loggade in på msn.. inget konstigt på det men hon skrev "varför är inte du ute och super?".
"livet blir aldrig bättre än såhär"
det skrämde mig dock när jag började se på saken.. hur högt man än går så måste man förr eller senare dala. och ju högre tempo desto snabbare fall kommer det bli.
för om jag ska vara öppen för även den mest främmande personen nu så mår jag så sjukt bra. det blir bättre dag för dag. kommer detta leda till att inom en snar tid så kommer allting att vända? att jag gick för långt? allt för snabbt?
jag kör i 200 knyck i motsatt fil på en väg jag inte ens varit på tidigare, det är roligt när det går fort men jag medger att jag är rädd för hur det här ska sluta. observera att jag inte pratar längre om festandet, utan den sociala biten och min personliga PR eller vad man ska kalla det. SYNEN AV MIG FÖR BEKANTA SOM JAG HELST VILL LÄRA KÄNNA MER. okej nu var jag jävligt mycket rak på sak än vad jag brukar va. allt låter så hårt när man säger precis som det är. det låter så kallt och okänsligt. som om man antingen inte brydde sig eller var galet desperat.
okej hur som helst så började hela den här "feel good" kurvan i fredags. det var en så sjukt galet bra kväll att den är för värdig för att ens beskrivas. tänk dig att gå från ha varit strax under neutral på humörskurvan sen ett bra tag i vintras till att krossa taket på den positiva delen. extrem lycka med andra ord.
MEN jag är inte så lättlurad som man kan tro så jag satt vackert dagen efter och inväntade baksuget.
det var då det märkliga hände. det fortsatte frammåt med gasen i botten. den extrema lyckan kvarstod och kvarstår än idag. men ju längre och längre in på okänd mark jag kör, desto räddare blir jag för vad som finns runt nästa krök. döden skulle lika gärna kunna rosta mitt bröd till morgonkaffet.
så jag famlar och ramlar runt med bindel för ögonen i hopp om att någon ska fånga mig.
ge mig fredagen igen, ge mig lycka och ge mig en karta.
om ingen fångar upp mig snarast så kommer jag famlra och ramla tills jag till slut snubblar över kanten.
nu kanske det här inte var så intressant eller så fick du inte ut så mycket av det, just eftersom det känns som att endast jag kan förstå kopplingarna. dvs om man inte är jävligt långsök och gillar att leka deckare..
Rummet
Rummet.
Det var sommar.
Det finns rum, ett vitt rum men blommiga slitna tapeter, de är så slitna så man kan knappt se de bleka blommorna vars färg försvann långt innan vår tid. I vissa hörn där väggen möter taket saknas det till och med en liten remsa men det gör inget egentligen. Det är ändå ingen större skada. Där vi såg på den gamla väggen under brukade vi alltid spekulera över hur den som bodde här innan oss var.
Fast kan man verkligen säga att vi bor här? Detta är mer ett ögonblick än en långvarig tid.
Ett år går på en vecka och världen omkring oss åldras för varse sekund. Men du och jag, du och jag är samma vackra unga människor som vi var när vi gick in i rummet för första gången. Vi trivs här, det är bara vårt. Sen vi flytta in här har inga andra vistats i detta rum, vi tycker om att ha det som endast vårt rum. Ingen annans.
Rummet är kvadratiskt och alla väggar är sig lika, rakt fram när man kommer in i rummet har vi två stora fönster på varsin sida av en fransk balkong mot solsidan så kan njuta av både morgon och kvällssolen. Över fönstren hänger långa vita halvgenomskinliga gardiner som vi alltid låter dansa i vinden. Vi var alltid noga med det, låta solskenet väcka oss gardinerna dansa oss bort i dagdrömmande. Intill väggen till höger om balkongen står ett dammigt piano, vi använder det ofta men vi såg alltid dammet som en del av tonerna vi spela så vi har behållit det så som det var när vi fick det med rummet.
På den tredje väggen ligger en dubbelmadrass på golvet med vita lakan och täcken. Vi ville aldrig skaffa ben till sängen, det var noga att rummet skulle va ljus och harmlöst. På golvet bredvid sängen står ett glas vatten och en gammal bok som vi läser tillsammans, titeln revs ut innan vi köpte den på en liten bokhandel i en annan del av staden. Veckan efter vi köpte boken stängde bokaffären igen, vi fick aldrig reda på varför. Vi har läst boken i fyra år nu och vi har kommit ungefär en bit efter mitten. Som du kanske förstår läser vi inte så effektivt eller ofta men boken skall läsas på ett speciellt sätt. Vi läser den inte i smyg eller tyst för oss själva, boken får endast läsas när vi är tillsammans och vi vet att kvällen är värld att minnas. Det kan tyckas befängt men jag kommer ihåg varenda stund vi läst och jag kommer ihåg varenda sekund av den dagen.
Sista väggen består av en vit dörr och en tavla på en dam, vi känner inte damen eftersom vi klippte ut henne från en tidning från 30-talet. Inte bara för att det var en vacker bild, men för att ha någon att se upp till, någon som vi själva kunde hitta på hur hon var och vad hon gjorde i sitt liv, en förebild utan skandaler och sorgsna miner.
Golvet är gjort av stora tjocka mörka plankor för att vi ska kunna veta när våren är på väg då det knakar i hela rummet. Mot ena fönstret står ett bord, ett väldigt litet bord så det ska rymma endast en skrivmaskin och ett askfat. Vi har börjat på en bok som inte blivit klar ännu men vi brukar säga att vi måste låta våra tankar mogna. Det var 6 år sen.
Det var sommar den dagen då det hände. Jag satt på en trästol mitt i rummet, kroppen riktad mot balkongen och eftermiddagssolen sken försiktigt in genom balkongen och fönstren. Vinden drog sig försiktigt igenom våra gardiner som mjukt efterliknade en sommarkvälls vals. En sådan dans som vi alltid brukar dansa i rummet när hela staden sover. Jag har ett vitt linne på mig, ett par gamla uppkavlade beiga kostymbyxor på mig eftersom de är allt för långa för mig. De sitter fast tack vare ett par breda hängslen som går över axlarna på mig. Mina fötter är barfota och bredvid min högra fot står en gammal porslinsbalja med varmt vatten i, baljan nuddar nästan pianots högra kant.
Bakom mig står du. I en vit klänning och utsläppt hår håller du stadigt i en liten gammal frisörsax och försiktigt, försiktigt klipper noga ett hårstrå i taget. Jag blundar för det mesta med tittar då och då för att försäkra mig om att du faktiskt är kvar, du klipper så försiktigt så jag knappt märker det. Det enda som bekräftar att du står kvar är dina lugna andetag som svalkar min nacke, jag måste blunda för att inte få hår i ögonen ibland. Du lägger ner saxen på pianolocket och tar fram rakkniven.
Du sätter dig ner på huk framför mig med solen i ryggen och du liknar en ängel med lugnt guppande vita vågor i bakgrunden. Du blir en siluett av solens starka eftermiddagsljus. Med en stadig hand börjar du sakta, sakta raka min haka och läpp. Ytterst försiktig försvinner mer och mer av min påbörjade mustasch och kvar lämnar du ett svagt svidande på den nyrakade kinden. Efter varje drag doppar du kniven i det varma vattnet i baljan, jag minns att jag aldrig slutar se in i dina ögon, du koncentrerar dig på att inte skära mig med den nyslipade kniven. Till detta hörs tonerna av Frida Hyvönen ? Straight thin line i bakgrunden. Jag kommer aldrig få reda på vart musiken kom ifrån, men jag vet att det var så det skulle va och hur framtidens sommardagar alltid skulle vara.
Samma kväll läste vi ur boken utan titel och min läpp svider än idag varje gång jag tänker tillbaka på den dagen. Det var sommar, och endast vi har nyckeln till det rummet.
Med själen på vift och packning klar.
Idag blev jag tagen och utskälld för tjuvrökning, personligen trodde jag att sånt slutade vid 14 års ålder men nej. Nu 5 år efter är anklagelserna tillbaka. Och jag förstår inte varför. Speciellt inte varför en bitter syo vill ringa ens föräldrar om det. Jag är ju arton, då ska det samtalet gå direkt till mig men syokonsulenterna på Rudbecksskolan har för lite att göra now a days. Dom är jävligt bra på att klaga på allt och alla. Det kan jag lova!
Hur som helst, för att sammanfatta detta skumma folkslag som tycks endast finnas på Rudbeck så kan se dom som ett gäng medelålders misslyckade individer som nu insett att dom har kastat bort sitt liv till att få världens mest utsatta jobb på en skola och då ska de såklart lägga skulden på folk. Idag blev det jag.
Hade jag suttit där och huttrat hade det inte hänt något. Men när jag satt där och log med hela ansiktet och njöt av solljuset så måste ju såklart en av dessa misslyckade individer komma och klaga och dränka en med moralkakor. Med lagar som jag aldrig ens ställt upp på.
Det fick mig att tänka på hur sjuk allting har blivit. Du måste ju medge att Sverige är mer uppbyggt av moralkakor och byråkrati än sympati för medmänniskorna.
Egot framför allt helt enkelt.
Förr frågade man vad man INTE fick göra.
Numera frågar man vad man FÅR göra.
Är det rätt då?
När vi hör ordet tobak kopplas det direkt till ond bråd död i cancer.
När vi hör ordet mat tänker vi på fetma.
När vi hör ordet öl/vin/sprit så tänker vi alkoholism.
Allt har blivit så jävla extremt på sistone, allt är livsfarligt och vi ska ha lagar om allt!
Till och med så att snart ska vissa gator bli rökfria. Ett tag hade vi ju mobilförbud i bussar och tåg. Snart får man varken prata, ha sällskap eller röra sig i kollektivtrafiken
helst inte kolla på andra.
Du ska hålla käft, jobba och va glad tills du dör. Helst inte va glad. Bara va.
Konsumera mera GAH
Livsnjutarens land är inte Sverige i alla fall och jag längtar tills den dag jag flyr från detta byråkratiska äckliga plastiga lustiga och framför allt egoistiska land. Hur fan kan man va stolt att bo i ett sånt samhälle som idag?
sluta röka regelbundet. X försöket
Morgonen var till min stora förvåning inga större problem. Även fast jag följde med Jocke ut så han själv skulle ta en cigg så blev jag erbjuden men jag stod emot. Jag är fan riktigt stolt över mig själv.
Blev dock väldigt pillrig av mig och hade svårt att sitta helt still.
Nu börjar klockan närma sig åtta och jag är nära på att somna vilken sekund som helst.
Jag tycker jag är duktig, men vad vet jag. Det här var längsta dagen någonsin och så ska det inte va.
Vem du än är så tycker jag att du ska göra något bra idag, något du inte brukar göra varje dag.
Kan va att sitta på golvet och lyssna igenom ett helt album, teckna eller skriva lite poesi.
Snälla gör det. Det är sånt som gör att vi inte behöver TV och datorer längre.
Vad hände med public service?
En omotiverad jul
Varje år ska man få höra en nybliven lattemorsa på 35 bast stå och prata om hur viktig julen är för barn (i alla fall hennes unge), om hur svårt det är att ta fram sina barnvagnar på vintertrottoarer och att absolut alla bör läsa deras nya blogg där de tar upp alla nyblivna mammors problem, gärna lite stil och mode också. Ja visst älskar vi att läsa om alla olika modebloggar där årens julklappstips står, sorterade efter prislappen. Allt under tusenlappen är knappast värd att ge.
Såklart ska Carola komma ut med ännu en ?Jul i Betlehem? skiva som låter exakt likadant som de 500 tidigare men på denna finns nya låten tillsammans med årets idolvinnare med. Börjar det inte bli lite genomskinligt? Kan vi inte bara gå tillbaka till 90-talet och experimentera för varje år med något nytt exotiskt som kom från nya semesterorten. Då fanns det i alla fall en variation, till skillnad från nu när trenden är samma gamla rester från förra året men med en budget som endast räcker till en snygg förpackning.
Att julen är förstörd är ingen nyhet och det är lika meningslöst att klaga på den som att klaga på Irakkriget, Bush och världspolitiker som inte vill ta tag i miljön. Helt enkelt hopplöst. Skulle man då ta bort julen från almanackan så slapp man stressa hela månaden? Den biten kan man glömma.
Det som jag funderar på är inte vad det var som hände med julen utan själva ritualen att ge bort presenter vilket ses som den viktigaste biten av julen, vilket det också är! Tro mig, sanningen får man höra av barn och dårar, fråga vilket barn som helst och svaret skulle med stor säkerhet bli presenterna. Varför blunda för detta? Som att det vore en ful sak att uppskatta presenter. Allt som är gratis är gott men att binda ihop all sorts presentutdelning på en och samma dag förstår jag inte.
Är man inte värd att få något alldeles extra under resten av tiden på året? Varför inte bara splittra julen till att folk är omtänksamma året runt och då och då ger presenter till dem som de tycker har förtjänad det. Är inte det bättre än att tvingas panikhandla i sista sekund och ge bort något som inte ens uppskattas? Då man väl är motiverad går allting mycket bättre, men varför anstränga sig?
Julen är här, Carola sjunger för fullt och årets julklapp denna gång är en manick som gör allting kolsyrat. Kanske för att vi inte orkar bry oss om varandra hela året, kanske för att det blir enklast, kanske för att vi helt enkelt inte vill?
alhdasjdajf
I woke up this morning to a blood red sky
They're burning on the bridge turning off the lights
We're on the run I can see it in your eyes
If nothing is safe then I don't understand
You call me your boy but I'm trying to be the man
One more day and it's all slipping with the sand
You touch my lips and grab the back of my hand
The back of my hand
Guess we both know we're in over our heads
We got nowhere to go and no home that's left
The water is rising on a river turning red
It all might be OK or we might be dead
If everything we've got is slipping away
I meant what I said when I said until my dying day
I'm holding on to you, holding on to me
Maybe it's all gone black but you're all I see
You're all I see
The walls are shaking, I hear them sound the alarm
Glass is breaking so don't let go of my arm
Grab your bags and a picture of where we met
All that we'll leave behind and all that's left
If everything we've got is blowing away
We've got a rock and a rock till our dying day
I'm holding on to you, holding on to me
Maybe it's all we got but it's all I need
You're all I need
And if all we've got, is what no one can break,
I know I love you, if that's all we can take,
the tears are coming down, they're mixing with the rain,
I know I love you, if that's all we can take.
A pool is running for miles on the concrete ground
We're eight feet deep and the rain is still coming down
The TV's playing it all out of town
We're grabbing at the fray for something that won't drown
till alla de som känner sig skyldiga, men mest till dig du till jävla äckel
DU VEM DU NU ÄN ÄR OCH JAG TVIVLAR PÅ ATT DU NÅGONSIN KOMMER SE DETTA.
DET FINNS FÅ SAKER JAG HATAR MEN FÖR DIG FINNS INGA ORD FÖR VAD DU HAR GJORT. DU FÖRTJÄNAR ATT TVINGAS KLIPPA AV DIN JÄVLA SNOPP SJÄLV.
DET FINNS INGA ORD SOM BESKRIVER HUR MYCKET JAG ÄCKLAS AV DIG.
JAG HAR ALDRIG VARIT DEN SOM TAR TILL VÅLD MEN OM JAG NÅGONSIN SER DIG SKA JAG TA DET FÖRSTA SOM FALLER I MIN HAND OCH SLÅ TILLS DU ÖNSKAR ATT DU ALDRIG BLEV FÖDD.
JAG HOPPAS ATT VARJE GÅNG DU SLUTER DINA ÖGON SÅ KOMMER ALLA SKRIKEN HÅLLA DIG VAKEN.
ATT VARJE DAG DU GÅR UPP SKA DU KÄNNA ATT DU ÄR HATAD AV ALLT OCH ALLA.
ATT DU ÄR INTE VÄRD ETT SKIT.
DU KOMMER BLI FÖR EVIGT HATAD OCH ÄCKLAD OCH DET FINNS INGET DU KAN GÖRA FÖR ATT NÅGONSIN GOTTGÖRA DET. DU HAR FÖRLORAT DITT NAMN OCH DIN IDENTITET, NUMERA KOMMER DU ENDAST BLI KÄND SOM EN VÅLDTÄKTSMAN.
merry christmas to me
christmas card from an unknown uncle
Jag hatar hysterin, ångesten, stressen, pengarna och att framför allt känna sig tvingad att ge en ful och tråkig present till en person som egentligen inte ens vill ha den. men man måste ge, bara för att. Och lika mycket hatar jag att alla ska poängtera att julen handlar endast om kärlek och glädje samt att alla ska umgås. Tvärtom, alla längtar ju tills att hela skiten är över så nyår kommer snart så man kan supa sönder levern utan att behöva skämmas, och nyår är ju dömt till att misslyckas.
I år fyller jag 18 år, den 25 december faktiskt. Dagen efter julafton, så jäääkla ovärt. Men jag har vant mig.
förut var det mycket enklare att skriva en önskelista till jul och födelsedag, man kunde skriva meterlånga listor. nu har jag 4-5 punkter. jag kan inte komma på något mer? jag har det ganska bra. det enda jagskulle behöva är pengar, men det vägrar dom att ge mig för det är så tråkigt att ge.
Men där kommer ett problem, en av mina högsta punkter på min lista har nu min bror bestämt sig för att köpa i veckan. då kan man visa lite respet. jag har fyra saker jag önskar mig, två paket på julafton och två paket på födelsedagen. det passar väl bra? men aja.
jularna blir bara värre och värre, det här kommer bli nog den värsta julen någonsin. men det kan nog de flesta ana.
stora förändringar
även i glory days liknar man mest ett komma tecken än själva meningen.
jag måste bli någon igen, mitt ansikte försvinner mer och mer för varje dag jag kollar mig i spegeln.
en sak lärde jag mig ganska tidigt, även när man inte egentligen har något att klaga över så är det något som inte står rätt till. det har aldrig stått rätt till och jag betvivlar att det någonsin kommer rätta till sig.
av en konstig anledning önskade jag nyss att jag var 40 år äldre.
och det är skrämmande
Changes
blogg är något man bör lägga av med.
istället för att bli någon slags pornografisk dagbok har det blivit någon slags lagbok på hur man ska bete sig och vad man ska få skriva.
dvs du måste skriva om politik, mode eller någon romantisk snyfthistoria föratt intressera någon. och här sitter jag? en odugling till snart 18åring och skriver om nästan ingenting, bara för att ha något smått att skriva om så jag har en chans att somna om nätterna.
jag hade en vikarie när jag gick i nian, Richard hette han. han sa till mig på sista lunchen i skolan att nu börjar problemen och smärtorna. vilket stämemr ganska hårt. nu är det 3 år sen dess och mycket har förändrats. allt ska va så komplicerat, mycket dyrare, högre krav, blev förutfattade meningar. man trodde att vi skulle bli smartare och fått saker så mycket mer självklart. men tvärtom. förut var man modig om man vågade säga till en tös att man gillade henne. nu när jag står på tröskeln till totalt eget ansvar så kallas det oftare fegt eller fel.
jag förstår inte ett dugg numera.
men jag mår bra, livet är bra mot mig. och det är just det som skrämmer mig. det är för tyst helt enkelt? men jag kan gärna leva kvar med denna tystnad ett bra tag. det var längesen jag log och menade det.
jag kommer dö ung, den saken är säker
jag är fan kär i dig.
2007-nov-28 @ 16:40
Det är det som är själva kärleken med att vara anonym. En person jag inte känner, troligtvis aldrig kommer lära känna. Kan vara något tvärs över gatan. Kan ha vart någon bakom mig på tunnelbanan för en dag sen.
Att vara ovetande är oftast mycket mer behagligare än att vara vetande. Klart man ska bli nyfiken, det ligger i naturen.
Jag har svårt för uppdateringar, likaså med covers, remixer, uppföljare, "tvåor" över huvudtaget. Men här kommer ännu lite tankar om julen.
Som jag nämn flera gånger förut inför andra är jag själv en tvåa, jag har aldrig direkt känt mig som huvudpersonen. Jag har alltid fått vara hjälten i mitt livs filmer när det kommer till gestaltningskomponenterna av min verklighet. Han som förblir den samma vanliga person han var från början. Han som inte utvecklas.
Han som lever vidare.
Jag väntar fortfarande på mina eftertexter till bloopers och sponsring. Men vad vet jag?
Jag är fortfarande sjutton år, fortfarande ung och dum, fortfarande tros mig veta bättre än Ebba von Sydows tankar om hur människan ska va, tror mig vara smartare än Marie Picassos gamla vänner från ett isolerat psykhus i direktsänd tv med våran allas Adam Alvsing kommenterande. Jag är fortfarande 17 år. I alla fall i 23 dagar till.
Sen får jag äntligen köpa folköl på vivo vid stationen, som jag har längtat.
Förut så planerade jag framtiden dygnet runt, nu skräms jag mest av den. Livet är inte så långt som man alltid trott, med tanke på vart allt är påväg så lär väl knappast någon av oss leva till vår fulla livslängd. Men vad ska man göra? Synd och klaga när hela planeten är emot en och man har ingen annan än sig själv att skylla.
Vet inte varför jag lät kalla detta en uppföljare till förra inlägget, det här har ju inte ett skit med julen att göra. Mer om min patetiska verklighetsuppfattning och att jag överskattar mig själv ibland bara för att jag väljer att hålla käft hellre än att säga något osmart. Ändå så sprutar det ut skit ur min mun.
Låt oss kalla detta en sammanfattning av året, nu när dagarna av skolmassaker, personkris, brustna hjärtan, vårkänslor, svinaktigheter, lögner, svek, skratt, berusning, ironi och sarkasm lider mot sitt slut. Inte för att det kommer ta slut vid nyår, mer att man försöker glömma. Sjukt att en dag kan betyda så mycket.
Förut brukade jag fira nyår, tonårsfylla och smuttande på snodd sprit och fanta, fira för hur bra året har varit. Numera står dagen mer för att kunna lägga jävligt dumma saker bakom en. Fast man vet att vissa saker förändras aldrig, och det kommer sätta men för livet.
2007 var ett av de skummaste åren någonsin, fyllt av spontana handlingar och rutinmässiga sorger.
Låt detta bli en förklaring för alla brev jag aldrig skrev, för alla ord jag aldrig sa och för alla gånger jag aldrig pekade finger när jag verkligen hade rätten till det. För varje slag jag aldrig slog, för varje glas jag aldrig krossade, för varje skämt jag aldrig sa, för varje skratt jag gav ifrån, för varje hjärtslag jag aldrig erkände.
Jag ber om ursäkt, det finns inget att skylla på. Ingen sjukdom , inga pengaproblem, ingen hund som åt upp mitt manus, ingen nära som dog. Det enda som finns att skylla på är mig och bara mig. Mitt dåraktiva tänkade om att må bra av att bygga upp slottsmurar runt mitt bröst.Mina patetiska försök att sluta röka.
Men allt har inte varit kaos och helvete.
2007 var ett speciellt år, mycket speciellt. Det kan inte säga emot.
Men jag kunde aldrig ana att det skulle bli såhär.
Det här året har jag lärt mig mer än någonsin, mognat, utvecklats som person och förstått att jag är fortfarande i början av kön till tivolit.
Detta är jävligt svårt att acceptera, speciellt i min ålder när man ger upp vid första misstag. Så var det inte förut?
Är det så att vi inte vill klara av de uppgifter vi tilldelas?
Eller är det en utdöende regel att alla kan göra misstag? För visst blir det mindre och mindre accepterat.
Denna sommar kallades jag för ett svin av många människor. Om jag förtjänade det eller ej deltar jag på båda sidorna. I sommras stod jag hjälplös. Jag ansåg att jag hade fått min chans. Mina misstag kommer inte förlåtas.
Men det mest underbaraste med människan vilket jag inte vill ge cred till någon sorts religion alls är att det som gör oss till människor är förmågan att förlåta.
Du vet när någon talar sanning.
Det jag gillar allra mest med att skriva blogg (personligen skulle jag aldrig läsa vidare om någon började en mening på det sättet men jag är duktig på dubbelmoral i mina värderingar, för det finns ju inget gott eller ont. right?) är att kunna skriva en totalt meningslös blogg som ingen kommer ändå att läsa.
Inte ens jag?
Jag kommer bara kolla om någon har sagt vad denne tycker om det jag skrivit en gång i månaden. Inte mer än så. Eller jo. Ibland mer än så.
Om tjugotvå dagar är helvetesdagen, om tjugotre dagar är jag dyngrak.
Gör mig en tjänst och fundera över om du vill ge bort en banjo i julklapp.
http://www.tradera.com/6_strangad_Tanglewood_TBLX6_deluxe_banjo_Aldrig_anvand_-auktion-53274160
Skriven under min käre fars namn dock men ja, för dig som inte vet det heter jag Adam.
PS. förlåt för den tjocka skriften, den kan jag i alla skylla på www.blogg.se's urusla textredigeringsprogram.